Det svänger snabbt….

……både i livet och hockeyn i

Ja just det God dag på er
I höstas så drabbades mitt liv av en typ av höstmörker kan man säga. Det ”skyddsnätet” som jag sakta höll på att bygga upp så att det skulle hålla väldigt länge brast helt plötsligt någonstans så det gick i mängder av småbitar och naturligtvis så föll jag samtidigt och då var inget som tog emot mig. Jag föll ända ner till avgrunden igen och när jag vågade att kolla upp genom hålet efter fallet så såg jag bara ett litet litet ljussken långt där uppe. Jag insåg att det skulle bli en lång väg och jobbig väg tillbaka och full med motgångar.

Jag insåg när jag låg där botten på avgrunden att jag bara har 2 valmöjligheter att ta. Den ena var att bara ge upp och känna besegrad och låta resten att stenarna att falla över mig och låta dom begrava mig…. eller resa mig upp och skaka av mig dammet och börja klättra upp igen mot ljuset igen. Jag låg och tänkte att bli begraven av några fallande stenar kommer att göra jävligt ont och till så kommer jag att bli kvävd eller krossad av dom förbannade stenarna.

Om jag ska klättra upp från avgrunden så kommer jag med all säkerhet tappa fotfästet ett flertal gånger och glida ner igen ett antal gånger och det kommer också att göra jävligt ont…..

Ett tag när jag låg där nere och tänkte så var det som att välja mellan pest eller kolera, det spelar ju ingen roll vad jag väljer för jag kommer bara att få jävligt ont. Till slut så var jag så fylld av aggressioner så jag tänkte bara ”nej nu jävlar nu har jag fått nog” Jag vet att det kommer göra väldigt ont och att jag kommer tappa fästet både 3 4 8 gånger på väg upp igen och falla ända ner till avgrunden igen men upp ska jag igen om det är så det sista jag gör. Jag vägrar att erkänna mig besegrad av några motgångar i livet.

Sagt och gjort, jag började att så sakta att klättra upp och mycket riktigt så tog det inte länge innan jag kom till en lös sten som gjorde att jag tappade fästet och föll ner igen. Jag svor några tusen svordomar och kollade upp på den nästan lodrätta vägen igen och svor lite till. Jag tänkte igen nej nu jävlar ska jag banne mig upp till varje pris. Jag gjorde ett nytt försök och jag kollade upp mot öppningen efter ett tag och döm om min stora förvåning när jag såg att det föll en sten mot mig. Det var precis som om någon ville att jag inte skulle lyckas att ta mig upp igen, jag tänkte ”va fan är det nu” Jag lyckades dock att klamra mig fast vid klippväggen och stenen studsade på något märkligt vis på en kvist som stack ut lite från klippväggen precis ovanför mig så stenen fick en ny bana på väg ner mot avgrunden och missade mig precis. Jag tänkte bara ”Ha där fick du stenjävel” men jag visste att jag inte fick slappna av nu för då kommer jag att trilla ner till avgrunden igen.

Jag fortsatte min klättring uppåt sakta och försiktigt och efter ett tag så hörde jag ett märkligt ljud ovanför mig och jag kollade upp lite försiktigt och såg att det var en repstege som kastades ner mot mig och jag tänkte att jag får bara en chans att greppa tag om den för jag vet inte om stegen är riktad till mig, men strunt samma här måste jag vara lite egotrippad och ta chansen att ta mig upp från avgrunden och försöket lyckades.

Nu är jag äntligen uppe på fast mark igen och det känns så skönt. Dock så börjar det hårda och slitsamma jobbet att bygga upp ett stabilt skyddsnät igen på nytt. Jag har märkt att det är väldigt lätt att trilla ner i avgrunden gång på gång. Vid tillfället kan jag känna att jag kan andas lite fisk luft och få vara lite glad igen men det gäller att vara väldigt ödmjuk och inte bli för kaxig för då trillar man dit igen.

Var rädda om er och eran omgivning, man vet aldrig vad som händer om en timme i livet
#takecare #love #